Kaia kommer hem

Har följt diskussionen om HBT-safari och man-kan-faktiskt-inte-veta-om-nån-är-bi på Twitter. Jag tror inte att jag kommer kunna säga något om det som inte redan har sagts, men måste ändå bidra med ett par punkter.

Först och främst:

Jo, världen är heteronormativ. Jo, det är skönt att ha någon form av fristad. Jo, att “verka” straight är säkerligen lättare än att gå genom stan hand i hand med… ja, vem det nu må vara. Det är sant. Allt det där är helt sant och det tänker jag inte försöka argumentera emot.

Samtidigt vet jag hur jag kände mig när jag dateade en viss person. En transman. Han passerade utan problem. Ingen hade en aning om att han en gång hade hetat något helt annat, att han hade varit utan skäggväxt och pratat som, som han själv uttryckte det, “a chipmunk”. I omvärldens ögon var han en straight man och jag älskade honom för den han var och ville inte ändra på någon enda del av honom, det vill jag göra klart.

Men.

Men efter fem år med honom var min queeridentitet så borttvättad, så inföst i garderoben och övermålad av ett stort heteromärke att jag inte visste vem jag var. Jag kan överhuvudtaget inte förklara hur det kändes. Eller förresten. Det kan jag visst det. På ett litet småtöntigt och överdrivet metaforiskt sätt.

Men såhär:

Innan jag kom ut så kände jag mig som 98 bitar av ett hundrabitarspussel. Med hål precis i mitten, just där den viktigaste detaljen är, den som binder ihop hela bilden. Jag visste inte vad det var på de där två pusselbitarna. Jag hade ingen aning. Jag visste bara att de inte fanns. Sen kom jag ut och de där två bitarna smälldes på plats och jag var så himla lättad. Jag var inget asocialt, asexuellt freak (säger inte att alla asexuella är freaks; bara att jag personligen kände mig som ett, då, som osäker tonåring). Jag var inte konstig som inte var intresserad av killar. Jag var bara lesbisk.

När jag tio år senare satt där och inte visste vem jag var längre för att de där bitarna hade förlorats någonstans på vägen, ja, då mådde jag ännu sämre. För jag visste. Jag visste att de fanns och jag kom ihåg hur bra det hade känts när alla hundra låg framför mig och bilden stämde, men jag kom inte ihåg vad som var på dem. Jag visste bara att det var något viktigt, något som höll ihop mig. Gjorde mig till den jag var.

Utan dem var jag osynlig. Och ju mer han passerade, ju fler människor som såg honom för vad han var – en straight man – ju mera lost kände jag mig. För att vara helt ärlig hade det antagligen att göra med att jag inte kunde identifiera mig som bisexuell heller. Det kändes inte som jag alls. Fast jag kunde ju inte vara lesbisk, jag låg ju med en karl.

Jag började kalla mig queer istället. Någon abstrakt, lite luddig sorts icke-straight person. Det var jag.

Fast… det var det ju inte. Det var inte heller sant. Jag var gay. Även om jag låg med en kille, även om jag kallade honom min man (fast vi var inte gifta på riktigt, Florida har inte gay marriage) och vemsomhelst som såg oss på gatan bara såg ett straight par, vilket som helst, så kunde jag aldrig identifiera mig med någon label utom lesbisk.

Vi gick aldrig på Pride. Vi hade kunnat göra det, men han ville inte att någon skulle ana. Att någon skulle misstänka. Och visst hade jag kunnat pusha det där, förklara hur jag kände och hur gärna jag ville, men jag kunde inte. Hur skulle jag förklara? Hur skulle jag kunna lägga fram det, få honom att förstå att jag, trots att jag älskade honom precis som han var (gaaah, klyscha, men så blir det ibland), inte kände mig straight? Eller bi? Att jag var lesbisk?

Jag kunde inte. Jag gjorde inte. Och om Pride hade varit lite mera tillgängligt, om vi hade kunnat gå dit som trans-och-cis-par, eller som allies till hans mamma och lillasyster (jo, två flator och en transperson i samma familj, det händer), då kanske det skulle ha varit annorlunda. Kanske, kanske inte.

En sak är dock säker. Om vi hade gett oss iväg hade folk garanterat tittat på oss och muttrat om HBT-safari. Räknat oss som ett av många straighta par som gick och höll i handen. Min identitet, borta. Min tillhörighet, ogiltig. Bara för att jag råkade älska en person som såg straight-och-cis ut.

Det finns inga enkla svar här. Det är klart som fan att straightas behov av att ses som öppensinnade eller nyfikna eller vad det nu är de är inte går före homosarnas önskan om en fristad. De straighta har så många andra platser de kan vara sig själva på. Evighetsmånga. Dock tror jag att vi måste komma ihåg att det finns så mycket mer. Att man inte kan veta om ett par är straight eller bi eller trans eller något helt annat.

Döm inte. Eller jo, om de står där och föraktar eller äcklas, visar öppet hur vidriga de tycker vi är. Då får du göra precis vadsomhelst. För mig alltså. Det är möjligt att lagen skulle se det hela på ett helt annat sätt. Men annars – tänk på att du faktiskt inte vet. Du kan inte läsa deras tankar. Och ärligt talat är hela det där med hur queer communities ser på bisexuella en helt annan diskussion som kan ta några tusen ord till, så jag tänker inte säga så mycket mer. Men allt är inte svart och vitt. Kom ihåg det.