Kaia kommer hem

Ingen bra dag idag. Därför kör jag följande på repeat:

===

===

Ah, yes. Även en trettioåring har sina emodagar.

PS. Visst är Kate Cooper OMGSOCUTE?

Men just det. Skriv-update också. Är antagligen bara intressant för mig, men ändå. Projektet jag otroligt kreativt kallar Polly-book (huvudpersonens namn) är för närvarande 67,000 tecken. Satsar på 75k, för jag måste skriva ett mer detaljerat slut, tror jag.

Redigerade sju kapitel idag och nu är min hjärna tröttare än tröttast. Kan dock säga följande: att skriva nutid, första person, presens utan magi eller andra fantasy elements men massa fotboll, Twitter och… sju (var tvungen att räkna) queer-karaktärer? Så roligt. Och lätt. Men mest roligt.

Idag hittade jag följande mening som jag skrev under NaNo förra året och hade glömt bort helt och hållet:

“It’s so utterly stupid that I want to beat you over the head with your own brain!”

Dock måste jag säga att tonåringar är oerhört jobbiga att ha att göra med. Måste SAMTLIGA vara olyckligt kära? Måste de vara sådana idioter? Svaret är tyvärr jo, det är det som är grejen.

Men 50k done, 20 more to go!

Målet är att hinna redigera klart samt namnge detta projekt innan första november, då jag kastar mig huvudstupa in i något nytt. Vet ej vad ännu.

Och nu ska jag gå och maila syster en hattirad om Siba. De håller fortfarande min mobil hostage. Måste ha den innan bokmässan ju! Jo, en hel månad dit, men med tanke på att de redan har tagit två veckor på sig så hoppas jag inte på för mycket…

Hej, idag skolkade jag från psykologen, hejdå.

Gör som alla andra. De här är roligare att fylla i än att läsa, men det struntar jag i.

10 FAVORITER
Färg: Ljusgrön, mörklila, vinröd.
Mat: Citrontofu, glass noodles stir fry, BRÖD. (Lingongrova, jag saknar dig!)
Band: The Indelicates, The Lucksmiths, The Dresden Dolls.
Film: Eh, orka film.
Bok: Leviathan av Scott Westerfeld.
Sport: Fotboll!
Årstid: Höst. Innan regnet, efter löven har blivit gula.
Veckodag: Fredag.
Glassmak: Blåbär.
Tid på dygnet: 23:00. Då har jag tre timmars ostört skrivande framför mig!

9 FÖR TILLFÄLLET
Humör: Tjurigt (mensvärk, symaskinsproblem, demonkatt, bränd middag).
Smak: Citronmarängpaj.
Kläder: Tights, jeanskjol och whatever.
Bakgrund: Bästa playlisten (möjligtvis bara bästa om man vet bakgrunden till varje sång).
Nagellack: Lila.
Tid: 20:02.
Omgivning: Stökigt vardagsrum med innehållet från tre tepåsar över hela golvet (se demonkatt).
Irritationsobjekt: Tepåsarna på golvet.

6 HAR DU NÅGONSIN
Date-at någon av dina nära vänner: Once or twice.
Brutit mot lagen: Ja.
Blivit arresterad: Nej.
Badat naken: Nervöst, motvilligt, men jo. Det har jag.
Varit med på TV: Nej. Thank God.
Kysst någon du inte känner: Nej. Om man inte räknar “oj, dig har jag pratat med på internet i två år, nu träffades vi i verkligheten för två minuter sen, ska vi hångla?”

3 PERSONER
Du kan berätta allt för: Min syster. Mina BFFs.
Du tycker om: Är tråkig. Säger mina kusiner. Fast de är fler än tre…
Du inte gillar: Alliansen.

2 VAL
Kaffe eller te: Te. Om jag inte får 3/4 laktosfri mjölk i koppen med kaffe.
Vår eller höst: Både och. Efter fem år i “våra årstider är sommar och Januari” älskar jag alla årstider!

1 ÖNSKAN
Att jag fixar kursen i höst!

Alltså, shit vad gnälligt gårdagens inlägg om mina studier blev. Det var inte meningen. Vill därför lägga till det här:

JAG FÅR GÅ I SKOLAN IGEN! HURRA!

Det här var inte helt hundra eftersom det måste anses som en sorts rehabilitering för att min inkomst inte ska frysa inne. Trodde ända tills i typ tisdags att det inte skulle bli något. Så yay!

Min b-uppsats ska handla om något relaterat till fetma, ur ett fat acceptance-perspektiv. Vet inte vad än, men jag har tid att tänka…

Min allra första ljudbok. Fick låna den av en kompis, som hade köpt den eftersom är helt besatt av Nicholas Hoult, som jag måste hålla med om har en en extremt behaglig röst. (Och som faktiskt spelade pojken i filmatiseringen av Nick Hornbys About a Boy.)

Den här boken handlar om Sam, som hela sin uppväxt har blivit påmind att hans mamma bara var sexton år när han föddes. Han är skateare (vägrar svensk stavning), och hans största idol är Tony Hawk. Han har en affisch av honom i sitt rum och när han har problem pratar han med Tony, eller T.H. som han kallar honom, och han svarar.

Sen träffar Sam Alicia, och i några veckor umgås de i princip dygnet runt. Sam förlorar oskulden med henne och allt är underbart. Tills… det inte är det längre. De glider isär, han orkar inte bry sig så mycket, men sen SMS-ar Alicia och säger… Ja, det är väl ganska väntat. Men grejen är den, att trots att själva berättelsen är ganska normal, ganska förutsägbar rent handlingsmässigt, så har Sam en så säregen röst som han berättar med. Nästan hela boken är introspective, det vill säga, pågår i hans huvud och bara då och då finns det dialog och handling.

Som författare eller aspiring writer är en av de första saker man hör ungefär “show, don’t tell”, vilket menar att det alltid är bättre att visa i aktiv handling att det är si eller så. I den här boken går Nick Hornby emot en massa sådana regler och man får liksom se in i huvudet på en sån där vanlig tonårskille som mest rycker på axlarna och säger “dunno”. Det man ser är ganska komplexa tankar också, inte bara tjejer och sex och du vet, hur stereotypen låter.

Det är en väldigt fascinerande bok utifrån ett rent skrivtekniskt perspektiv, och jag vet att jag säger det jämt, men det är oftast sant.

Lärde mig ett nytt uttryck: “hoodie chav”. Väldigt roligt. Har nu tre ord för samma uttryck. I Australien heter det “bogan”, I England “chav” och i USA “white trash”.

Det gör det extra roligt att Xavi som spelar i Barcelona faktiskt uttalas “chavvy”.

Jag har kommit in på Psykologi B, eller Psykologi II som det heter nuförtiden (Gud, vad jag känner mig gammal). Jag gick den här kursen för… ja, fem år sedan ungefär. Jag har aldrig mått så hemskt som jag gjorde då (bodde utomlands, var fast i en dålig relation, hade hundar och släktingar och andra galna människor som kom och gick, fick mat av en kyrkas välgörenhetsorganisation för att jag var så fattig, hade en partner som fick sparken var och varannan månad, hade inte träffat min familj på fem år…), men försökte ändå jonglera heltidsstudier.

Det gick inte så bra. Med bara uppsatsen kvar hoppade jag av kursen, och sen gick allt än mer åt helvete och jag åkte hem och glömde att maila den påbörjade uppsatsen till mig själv innan jag åkte. Partnern, som jag kallar A. eftersom att bara titta på hans namn ger mig en enormt stark, negativ reaktion sa att han hade mailat den till mig, men den kom aldrig fram. Tror vi att han gjorde det? Efter allt det där andra? Eh, nej.

Så jag börjar om på nytt, vilket jag tror är lika bra. Jag minns inte ett enda ord från vad jag lärde mig då, eftersom jag var i ett så vidrigt skick, både fysiskt och psykiskt. Min psykolog tycker inte att det var en bra idé med distansstudier, eftersom jag då skärmar av mig än mer från omvärlden. Jag håller inte med. Varför? Jo, såhär är det:

1) Ren psykologi finns inte på högskolan här. Bara socialpsykologi och andra skumma kurser, typ att läsa till “psykologisk coach”. Har ingen aning om vad det är ens. Längre fram kanske socialpsykologi eller sociologi kan vara intressant, men just nu behöver jag det grundläggande. Kan bygga på senare.

2) Jag har inte dåliga dagar. Jag har dåliga VECKOR. Ibland två, tre, fyra på raken. Att inte gå till skolan under så lång tid funkar inte. Och skulle jag tvinga mig iväg när jag inte kände mig 100% så skulle jag inte höra ett enda ord av vad som sades under föreläsningen, eftersom det tar så mycket kraft att bara hålla kvar sanden i handen.

3) Överhuvudtaget har jag svårt att fokusera på vad folk säger om de pratar längre än några minuter åt gången. Visst förstår jag vad som menas med varje enskilt ord när de säger dem, men jag klarar inte att fånga upp dem och skriva ner vad de BETYDER. Skrift är mycket lättare för mig. Det här är också anledningen till att jag har svårt att prata i telefon, och att jag inte kan kolla på TV/lyssna på radio/etc live. Jag måste kunna spola tillbaka om jag inte förstår. Enda undantaget är fotboll, för där visar de alla de viktigaste ögonblicken i repriser.

4) Jag tänker inte göra klart ALLT via distans. C- och D-kurser är nog något som måste göras på plats, det är såpass avancerat. Jag måste dock börja någonstans, och jag tror att det här är ett bra sätt att vänja mig. Visst är jag rädd att misslyckas (igen), men jag måste försöka. Och om jag inte behöver koncentrera mig på sådant som att se presentabel ut (mycket svårare än det låter), åka buss (paniken!), sitta i samma rum som X antal främlingar (paniken!) och eventuellt jobba i grupp (PANIKEN!) eller hålla föredrag (PANIKEN!!!) så tror jag att chansen att jag inte kraschar efter tre veckor är mycket större.

Som tur är har jag andra så kallade stödkontakter som håller med mig. Jag har fått ett okej att läsa det här. Så jag struntar i vad han säger. Samt undrar varför jag alltid råkar ut för psykologer som får mig att må sämre. Min mosters man har den jävla turen att ha min gamla psykolog, den enda av många, många som faktiskt har lyckats hjälpa mig. Är så avis.

Anne, I love you! Why hast thou forsaken me?

(Svar: man kan inte återkomma efter åtta år och förvänta sig att få samma psykolog. Sad but true.)

“Du är så okunnig att det är ganska genant. Du har ett kunskapsförakt som jag tycker är pinsamt.”

Så sa Gudrun tydligen i en debatt jag inte orkade se eftersom jag inte fattar nåt när folk pratar i munnen på varann. Och alltså, vad ska man rösta på? Jag villvillvill rösta på feministerna, det är viktigt, men samtidigt – om alliansen vinner för att x antal lefties har lämnat de röda för de rosa? Och jag är en av dem?

Då orkar jag inte. Ärligt talat.

Feminism är skitviktigt, det är något jag tänker på allt som oftast, men jag tror inte Sverige klarar fyra blå år till. Och den som drar fram argumentet att folk går på bidrag för att de är lata och bara vill spela WoW och äta chips hela dagarna och sjukskrivna, ha, de överdriver får en fet smäll.

Förresten, det där med utförsäkring? SR skriver såhär:

Totalt var det 23 146 personer som anvisades arbetslivsintroduktion under det första halvåret. Av dem var det 451 som fick ett arbete utan någon form av lönesubvention, alltså 1,9 procent.

Räknar man in de som är sysselsatta med någon form av stöd ökar siffran till sju procent.

Det var bara det.

PS. This message was brought to you by Facebook. Det vill säga, ett viss argument i en viss Facebook-feed om ett visst parti.

PPS. Älskar min släkt. Den gör mig glad, till och med när vi pratar politik.

Just nu läser jag Anansi Boys av Neil Gaiman. Mitt omslag är sorgligt nog långtifrån såhär fint, men det får duga. Köpte boken under mitt första besök på Sci-fi bokhandeln i Gamla Stan när jag shopping spree-ade medan min stackars bror stod i ett hörn och bläddrade försynt i en serietidningsversion av Heroes, TV-serien, som han älskar. Han är inte mycket för böcker, min kära lillebror, men jag läser för oss båda två.

Alltid när jag läser Neil Gaiman är jag, vad heter det, in awe av hans prosa. Det exakta sätt han skriver på, aldrig ett ord för mycket. Elegansen. Beskrivningarna. Nu har jag bara läst några kapitel så jag kan inte säga mycket om själva historien, men det kommer alldeles säkert i ett senare inlägg.

Det jag mest av allt förundras av är hur lätt han skriver på en så enorm sydstatsdialekt, komplett med felaktiga böjningar och så vidare. Det får en (som i mig) att dras med i historien, fast jag inte har tid att läsa egentligen. Inte just nu, iallafall, med massa sömnad och skrivande som tar en massa tid. Något annat som fascinerar mig är att det i den här boken är att vara svart som är utgångspunkten eller vad man ska säga. Det är när någon inte är det som det påpekas särskilt, snarare än tvärtom.

Men tydligen handlar den här boken om en gud i skepnad av en spindel. Jag har bara hunnit läsa en enda berättelse om honom i boken, men den fick mig att tänka på den indianska legended om Iktomi, the Trickster. Ett av mina ex var Lakota (en undergrupp av Sioux), och pratade mycket om de sägner som fans. Iktomi ska vara någon slags moralisk saga åt barnen och mest ställer han till med hyss, men självklart så är deras historier inte så black-and-white som våra. Ibland är han god, ibland är han dålig och däremellan?

Jaa. Vet ej. Har glömt det mesta A. berättade. En överlevnadsinstinkt tror jag.

Men jo, det får Anansi Boys mig att tänka på. Det ska bli intressant att se om det håller i sig eller om boken tar en helt annan riktning. Skulle tippa på det senare, men vi får se.

Och nu är de trettio dagarna slut! Vad ska jag blogga om nu?

(Hela listan med frågor finns här.)

Oh my God. Jag vet precis vad jag ska skriva om idag, fast som vanligt handlar det inte om exakt det ämne som nämns. Jag tänker nämligen skriva om den död i Harry Potter-böckerna som gjorde mig allra mest upprörd. Och då menar jag inte ledsen, utan OMGWTFWHATJUSTHAPPENED-upprörd.

Bilden kommer från Leaky Cauldron

OBS OM DU ÄR EN AV CIRKA TRE PERSONER PÅ JORDKLOTET SOM INTE HAR LÄST DEATHLY HALLOWS, SPOILERS TO FOLLOW!

Tonks. OMG, jag älskar Tonks. Mer än Ginny till och med. Jag tror det har att göra med att hon var en av väldigt få yngre kvinnor i the HP-verse. De flesta är antingen under sjutton eller mammor och lärare som mest är bestörta över all fara Harry utsätter sig för.

Tonks är rolig, och underhållande och i mina ögon var hon helt klart lesbisk, så det blev världens chock när hon gifte sig med REMUS av alla människor. Han var ju gammal! Och tråkig. Och… man.

Jag avskydde verkligen vad JKR gjorde med henne i… eh, var det femte boken? Sjätte? Det var länge sen jag läste nu. Hursomhelst, hon går från att vara en riktigt intressant karaktär till en skugga, typ tynar bort av hjärtesorg som en 1700-tals mö. När jag läste den boken första gången var jag övertygad om att det hade att göra med Sirius, att hon sörjde honom. När det sedan kom fram att hon bara var kär i Remus som vägrade vara tillsammans med henne eftersom han var gammal och farlig och (tyckte han) inte värd henne blev jag riktigt arg.

Och sen blev hon gravid.

Alltså, jag bör väl säga att jag inte har det minsta emot folk som gifter sig eller blir kära eller får barn, men sättet det gjordes på var såååå frustrerande. Som Tansy säger, det var tydligt att JKR var mer intresserad av barnen, att det var deras historia och att föräldrar och andra vuxna är ungefär lika intressanta som soffmöbler för dem.

Men.

Men.

Men, COME ON!

Och sen. Sen dödar hon Tonks och nämner det bara i förbifarten! WTF, people? Visst, det var andra dödsfall som fick mig att grina ögonen ur mig, men det var hennes som upprörde mig mest. Jag menar, vad är vitsen att döda någon (och någon som har en nästan nyfödd bebis dessutom) när hela dödsscenen lyder såhär:

As Ginny and Hermione moved closer to the rest of the family, Harry had a clear view of the bodies lying next to Fred: Remus and Tonks, pale and still and peaceful-looking, apparently asleep beneath the dark, enchanted ceiling.

That’s it. Och visst förstår jag hennes avsikt här, att hon vill visa att krig dödar urskiljningslöst och att det inte alltid finns en mening med dessa dödsfall, men ärligt talat? Så onödigt. Så pointless.

Det ska väl nämnas att jo, jag gillar faktiskt Harry Potter, fast jag har tillbringat halva månaden med att påpeka det jag INTE gillar med serien, och att JKR hade ungefär sju miljoner trådar att knyta ihop i de sista kapitlen, och att dödsögonblicket för mindre karaktärer knappast hade högsta prioritet, men…

Nej. Är fortfarande arg. Meningslöst. Tråkigt. Platt.

(Hela listan med frågor finns här.)