Förlaget heter FableCroft och finns i Australien, men skickar gärna böcker ända hit. Kan förköpas billigare här. Och just det, såhär ser omslaget ut:

“A memory trapped in light” by Joanne Anderton
“Time and tide” by Lyn Battersby
“Fireflies” by Steve Cameron
“Sleeping Beauty” by Thoraiya Dyer
“The Fletcher Test” by Dirk Flinthart
“Ghosts” by Stephanie Gunn
“Sleepers” by Kaia Landelius
“Solitary” by Dave Luckett
“Cold comfort” by David McDonald
“The Mornington Ride” by Jason Nahrung
“What books survive” by Tansy Rayner Roberts
“The last good town” by Elizabeth Tan
 

Min andra publicerade novell! Hurra!

1. Vad är dina senaste tre musikupptäckter?
Är dålig på att upptäcka ny musik, med undantag av enstaka låtar jag liksom ramlar över och älskar. Fast då gillar jag sällan mer än en eller två låtar eftersom jag är lite konstig med det. Men okej. Säger väl Rivolta Silenziosa med Humanwine (deras musik är typ som en pantomim alt cirkusmusik, blir glad av den), Flickan och kråkan med Timbuktu (jamen jag VET), samt Back to Black med Amy Winehouse, vilket är ännu pinsammare. Vem har inte hört henne förrän nyss, liksom?

2. Tre av dina allra bästa egenskaper som du är stolt över?
Jag kan läsa mig till nästan vadsomhelst. Jag kan skriva saker och sticka nästan allt. När jag orkar laga mat är jag sjukt bra på det.

3. Bästa GB-glassen genom tiderna?
Eh. Saknar Cornetto, kan inte äta den pga struten. Bästa glassen är dock Klings Blåbärsputte, fast den är också off-limits. SADFACE, osv.

4. Om du yrkesmässigt skulle göra något helt annat än du gör idag, vad skulle det vara?
Skulle vilja snöa in på något helt fullständigt, typ forska något kul ämne, vet ej vad för jag har inte så mycket läshuvud så det är en dröm med många “om”, eller så skriva for a living.

5. Behöver man verkligen jobba heltid? Och om man gör det, hur ska man hinna/orka med sig själv, sin familj, sitt hem, sina vänner, fixa städa pyssla umgås läsa böcker?
Nej. Jag orkar inte det. Jag jobbar knappt hälften, tjänar typ noll, orkar ändå inte med något av det där. Tycker halvtid eller trekvartstid skulle vara optimalt. Om man har hälsan osv. Dock att jag tycker jag är rik om jag får in 10 000 på en månad, så jag är van vid att vara fattig. Eller ja. Inte fattig för jag kan ju äta och betala hyran, men nåt åt det hållet.

6. En egenskap hos andra du har svårt för?
Smygrasism. Oförståelse för folk som är annorlunda vare sig det är etnicitet, sjukdom eller andra problem.

7. Tipsa om din bästa vardagssnabbrätt som alltid funkar, som är god och bra och går svinsnabbt?
Ej så snabbt men minimalt med jobb: Ugnsbakad potatis + grönsaker, halloumi vid sidan, nån sås på flaska ovanpå. Det är bara att skjutsa in grönsaker i ugnen, data medan de lagar sig, sen ta fem minuter att steka halloumin och SVISCH så är det klart.

8. En kändis du är lik på något vis?
Ingen, tror jag inte. Fast en kompis hävdar hon som spelar Amy Farrah Fowler i The Big Bang Theory.

9. Du får en halv miljon kronor – vad gör du?
Handpenning på lägenhet/hus (räcker nog inte), skaffa körkort kanske, skriva som en tok och inte behöva jobba, resa till Australien och hälsa på kompisar. Typ.

10. Vad önskar du att du var bättre på?
Prata för mig. Vara mer bestämd. Våga mer.

11. Vad är det snyggaste med dig?
Eh. Vet ej. Ögonen, kanske? Gröna med bruna stänk.

This is a painfully boring photo. Seriously, meme think-upper, breakfast? Not very exciting. And yes, I drink soda for breakfast. And eat lots of pills. They’re yummy.

Next week I’m seeing my psychiatrist. I’m going to ask him for two things. MOAR PILLS. MOAR, PLEEZ. (Oh dear God in heaven, that’s my first voluntary typing of lolspeak. I’m already twitching.) I’m not feeling very good lately. I go to work, I have fun. I come home, I lie in a heap. I rarely have energy to cook. I listen to podcasts with awesome feminists talking and go “how do you even have the energy to keep going?”

There’s a lot of that lately. Keep going. Clinging on. People want me to work more, to be healthy and I’m not. I can’t. And I’m so sick of talking about it, even more than you are of hearing it. Which is a lot. But yes. Number two is a note that lets the Employment Hooray! people class me as disabled.

I really, really need that. My employer knows it to. She can see it just looking at me. I’m fairly sure my psychiatrist doesn’t agree. And he’s the one holding the key.

Yes, I do want the label ‘disabled’ plastered over my files. I do want to be that person. Because once I am, me not working forty hour weeks isn’t ‘laziness’. It’s all I can manage.

I will probably cry. He’ll probably shove some pills at me and tell me once I take them, I’ll become Super Woman Deluxe With Amazing Fabric Cutting Skills. I will go to work with dread, because without that fucking classification I’ll never get a real job. Who wants an employee who can’t work more than 15 hours a week? Who needs to stick to a strict schedule and can’t jump in and do some extra hours, when needed?

Who?

PS. But I was alone in the shop for over an hour today and not once I had to phone my boss in panic and ask what the hell to do. Win.

I’m on my way to work on this one, over cobblestones and past that building, the oldest one in all of Skövde, the only one that survived the fire of 1759. (Or okay, it’s not the building in the background, this one is built to match that single little cottage, but work with me here.) It’s cold. I’m wearing a winter coat, autumn shoes and my trusty silk blend shawl. The sun makes me pull out the sunglasses big enough to be called goggles. Seriously. They’re huge. Made to be fitted on top of my regular glasses, expensive as fuck.

I hide behind them as I walk. Nobody speaks to me. I like that.

And then I go into the shop, I smile at my boss, put my winter coat, autumn shoes and sun glasses away and get my to-do-list for the day. Hem curtains. Iron curtains. Measure and count other curtains. Then I help an old lady pick out buttons for her cardigan. She has eyebrows that are painted on her face with a shaky hand. Her lipstick is a bit crooked. She rejects buttons because they’re too expensive and I wonder if she buys a litre of filmjölk and two bananas on the way home. If she sits alone at the table, looking out the window. Mending that cardigan. Putting on new buttons. Cheap ones. I help her pick them out, and her hands shake so much that she drops the money when she hands them over.

Those are my favourite customers. The old ladies, thinking very carefully about their purchases. Telling me about their knitting, or grandchildren, or sometimes, like this one, nothing at all. That’s okay too. My imagination fills in the rest.

I feel so very out of the loop lately. I have nothing to say, so I don’t. I say nothing, so I don’t talk to anyone. I pay the bill for my domain, not knowing why. I hardly blog anymore. I don’t tweet much either, and when I do, it’s into a vacuum.

So. Instead of feeling sorry for myself I’m going to do this. One photo a day. Thanks to Spenatmamman for the idea.

Jag jobbar mycket. Eller ja. 18 timmar per vecka. Samma som innan. Tröttman = tar kål på mig, men jag får beröm, jag säljer symaskiner och fixar med gardiner och sorterar dragkedjor och ibland känns det som att jag är fem år och leker affär med en sån där kassaapparat i plast.

Det faktum att jag numera jobbar cirka femtio meter från min gymnasieskola som jag svor att jag skulle så långt bort ifrån som bara gick är ironi på hög nivå.

CAPSLOCKAR på Tumblr mest hela tiden. Länkar dock inte för jag ser verkligen helt urblåst ut. Sjutton gifar på Joshua Jackson? Check? Bilder på Arsenal-spelare? Check. Fan girling av Molly Hooper från Sherlock? Check. Så nej. Men där lever mina capslock så ni slipper se dem.

Annars skriver jag när jag orkar, sover när jag inte gör det, får allehanda rivmärken från katten som är i tonåren och lyckas cirka var tredje månad med det här att vara SOCIAL. Det händer typ aldrig längre. Dock hängde jag med kusinerna och tog sådär Kaia-hemska kort i helgen. Det var trevligt.

Jag är för övrigt riktigt sur på Arbetsförmedlingen. Min kära bror som har gått praktiklös och mått jättedåligt av det i över ett år fick gå med i ett projekt för nåt år sen. Är ej helt säker på vad det gick ut på, men det var på en folkhögskola här i krokarna och han mådde så himla bra av det. Gick up på morgonen, skolkade aldrig (det här är ett mirakel när det gäller honom), växte liksom, klyschigt som det kan låta. Och sen bytte han handläggare på Arbetsförmedlingen och de bestämde att han inte fick gå kvar. Så nu ligger han hemma och väntar på att få något annat.

Fattar inte poängen med det. Visst, om de hade kunnat fixa någon praktik eller något annat åt honom, men det finns inget. Och han som mådde så bra av just det här programmet. Det gjorde sån himla skillnad, typ första gången han har tyckt om att gå till skolan och inte känt sig helt värdelös som inte kan nåt.

Vill gå och hytta med näven åt dem.

Och jo, jag fick förresten min kompis bok i posten idag, och hon hade (utan att säga till!) tillägnat den till mig. Blev helt gråtmild. Nog för att jag är utnämnd till hennes Lesbian Advice Committee och Swedish Writing Fairy, men ändå!

Sådär, lillasyster, nöjd nu?

Och nu jinxar jag igen. Barasådär.

Mest känner jag sån oerhörd lycka att jag har kommit såhär långt. Det är fortfarande svårt, fortfarande jobbigt, jag blir så trött, men jag kan! Mestadels. Det är en sån enorm känsla att kunna gå hemifrån tre dagar i veckan, att prata med folk och inte dö skräckdöden. Om jag bara lilla rädda socialfobiska jag hade vetat det. Hon som låg under täcket med paniken som skenade varje gång fotsteg på grusgången nedanför fönstret hördes in. Hon som var tvungen att psyka upp sig i tre dagar för att våga gå och handla. Jag mår inte perfekt än, jag har långt kvar, men jag kan känna närheten till de tjugo timmar i veckan som är mitt mål, och det känns helt underbart.

Det är lite lustigt hur det känns som en vinst. Om jag hade vetat när jag gick i gymnasiet, att jag skulle räkna praktik i en affär en minut från skolan som högvinsten hade jag nog fått slag. Ville ju mer! Kunde ju bättre! Skulle inte fastna i den här stan!

Och nej. Det här är väl inte den roligaste stan i världen, men den räcker för mig. Jag är ju ändå enstöring som hatar att gå ut, att gå i affärer, allt sånt där. Jag längtar efter en riktig garnaffär, en scifi-bokhandel, och så vidare, men annars är det ganska bra. Ganska lagom.

Gud vad gammal jag låter.

Jag skriver på något just nu som jag inte kan säga ett ord om… Inget stort och fancy, inga bokkontrakt på hög, men ändå. Ändå något. Lite mindre än det. Och nu gjorde jag den där som folk alltid stör sig på. “Något roligt har precis hänt, men jag kan inte berätta om det än!” Sorry, bloggen. Trösta dig med att det är första gången.

Nu ska jag gå och sova. Men först kommer jag få stryk i Wordfeud. Som vanligt.

Men här kommer ett kombinerat jul och nyårsinlägg.

Såhär såg julen ut. Typ. Lillasyster och jag hade på oss matchande klänningar, lillebror hade grävt fram glittriga grön-röd-randiga tåstrumpor från någon garderob någonstans. Tror jag gav dem till lillasyster för typ tio år sedan.

Pepparkakshuset var för övrigt inte min kreation. Jag tittade mest på när syskonen fixade, för jag är lat och också lite nojig om att leka med vetebaserad deg även om jag vet att det inte är farligt så länge jag inte äter den.

Julafton var pytte, bara vår familj plus mormor, första året någonsin vi inte var hemma hos henne allihop. Första julen utan morfar. Kändes konstigt.

Såhär såg nyårsafton ut. Pyjamas, shepherd’s pie och äppeldryck av ciderkaraktär. I know how to party.

Om nyårsmål och så vidare kan jag väl säga följande: är så trött på att spalta upp vad jag klarat av och vad jag misslyckats med, och om jag läser en till människa som gör detsamma får jag enorma mindrevärdskomplex och kravlar ihop i en liten hög.

Men. Alltså. Antar att jag borde säga något.

Jag jobbar numera 15-18 timmar i veckan. Enda anledningen till att jag orkar är att jag sover precis hela tiden. Typ nio-tio timmar per natt plus två timmar efter jobbet. Jodå. Sover bort mitt liv. Jag sålde precis en novell till en small press. Jag har bästa syskonen och ska snart träffa en gammal kompis för andra gången. Läste bara 32 böcker på hela året fast målet var 50. Jag har inte skaffat någon agent, jag har inte gjort klart någon av mina romaner och jag har slutat träna. Igen. Saknar det dock, och hoppas på lite yay röra på mig-känslor när det blir lite varmare. Bara så.

Nyårsdagen såg ut såhär. Morfar och Birgit har äntligen fått gravstenar. Vi tände ljus. Detta inbegrep ett gräl mellan mor och far om vem som hade gjort sönder lyktan. Till slut fick jag ryta att det inte är så trevligt att stå och skrika på varann på någons grav. Mamma klappade gravstenen och sa förlåt. Dramatikvägen deluxe, så att säga.

(Dramatikvägen: Min familj är ganska inne på det där med gapa och skrika och dramatiska uttalanden. En gång när vi var på väg på Danmark och råkade köra in på Hisingen som man gör varje gång började mamma och mormor göra just det där. Just i denna stund råkade vi köra förbi en gatskylt som hette DRAMATIKVÄGEN. Därav uttrycket.)

Och just det. Sydde en sån här till mamma i julklapp. Är stolt. Kommer aldrig sluta tjata om det. Bara så ni vet.

Jobb: Bra. Uppe i tre dagar i veckan nu! Börjar vänja mig. Gillar jobbet, gillar att känna som att jag vet vad jag håller på med.

Hälsa: Nere på 0 mg Mirtazapin. Första veckan helt utan var vidrig, måste sägas. Mest för att jag inte kunde sova överhuvudtaget.

Julkänslor: Jag har julgardiner. Mest för att jag fick några gratis från jobbet, men ändå. Julklappsinköp so far: Noll. Hinner ju aldrig! Längtar dock tills lillasyster kommer hem, läääängtar. Helt kärlekskrank efter familjen ju.

Skrivandet: BRABRABRA. Eller ja. NaNoWriMo var vidrigt svårt, men efter en veckas paus är jag redo att börja redigera igen! Hurra!

…asså. Tråkigaste inlägget i stan. Jag har inte så mycket inspiration längre. Orkar inte hänga med på Twitter och i bloggar, vet inte om internetrasandet förrän i efterhand och sitter mest här och klappar på katten. Men hörni, jag återkommer. Kanske.

Kanske har jag bara kommit hem? Äntligen.

Och om jag kan sluta missa möten och glömma läkarbesök och ramla in i saker och headbutta hårda kanter och bränna mig och tappa mackan med smöret neråt skulle allt kännas mycket bättre. Det är liksom så min kropp hanterar stress, och det börjar bli lite långtråkigt nu.

Rekommenderar för övrigt alla att läsa Soulless av Gail Carriger. Iallafall om du gillar Victorian England, självständiga karaktärer med brassparasoll som dödar vampyrer på detta vis samt är chockerande italienska och sittandes på glasberget (tror de).

Den innehåller följande mening:

Do not be ridiculous. He has been mad about you ever since you prodded him in the nether regions with a hedgehog.

Lagade för övrigt denna soppa häromdagen. Sjukt god:

Butternut squash-soppa
Eftersom min affär tror att butternut squash är lika med pumpa så bestämde jag mig för att leka att det var det också och göra pumpasoppa på den istället.

1 lök
2 klyftor vitlök
2 potatisar
2 morötter
1 butternut sqaush
1 burk kokosmjölk
1 buljongtärning
kryddor (salt, peppar, chilipulver, paprika, rosmarin, curry, etc)

Butternut squash är sjuuuuukt hård och svår att hantera. Det blir lite bättre om du kör den i mikron i 2-3 minuter innan du skär upp den, men vänd på den ett par gånger så den inte blir mosig på en sida och stenhård på den andra. Att skära utan blodvite är en vetenskap, men jag läste här och följde instruktionerna. Inte lika svårt då.

Och jo, spara fröna! Tvätta dem, släng på lite olivolja och salt och rosta i ugnen på ca 125°C tills de ser goda ut. Löjligt gott.

Men åter till soppan.

Stek lök, vitlök och kryddor i lite olivolja. Kör sedan i potatis, morot och squash, samtliga skurna i små fina fyrkanter. Stek ett tag, tillräckligt länge för att de ska få lite smak av kryddorna osv. Täck sedan med vatten, bara så mycket att grönsakerna får simma. Släng i en buljongtärning och koka på låg värme i en evighet.

När allt är mosigt och en hel del av vattnet har kokats bort tar du fram stavmixern och bekantar den med soppan. Puréea utav bara helvete, häll i en burk kokosmjölk, krydda lite mer och låt sjuda några minuter. Obs, glöm inte locket! Denna sortens soppa hoppar högt när den kokar efter puréeandet.

Slut på matbloggandet för den här gången.