Crosspostat här, eftersom jag insåg när jag skrivit detta där att det inlägget passade där också.

Jag testar nu Couch to 5k eftersom jag inte hade råd med gymmet längre. (Har jag skrivit om det förut? Minns inte.) Det finns en skog två minuter härifrån med en två kilometers slinga. Den är mindre tjock med folk än elljusspåret och mindre… arrangerad också. Enda spåret av mänsklig inverkan är små röda fyrkanter på träd då och då så att man inte ska gå vilse.

Men Couch to 5k. Tanken är att man ska jobba upp till att springa fem kilometer på åtta veckor. Jag har två kompisar som kör med det nu, har gjort det några månader och kan springa 25 minuter i sträck utan att stanna. Så jag bestämde mig för att testa och OMG, jag är sjukt otränad. Att springa på löpband är ingenting i jämförelse, inget motstånd, inga backar. Första dagen kör man fem minuters promenad som uppvärmning och sedan 60 sekunders löpning och 90 sekunders promenad, gånger nio. Tanken är alltså att man ska öka efter bara en dag, men jag orkade bara sex löpsekvenser första dagen så jag repeterar. Om och om igen.

Det bästa är egentligen appen, som man kör över musiken i öronen. Den timear åt en, räknar ner varje period och när man hamnar på noll säger den strängt RUN eller WALK. Gör det hela mycket lättare, även om jag var tvungen att köra Spotify på telefonen istället för bästa playlisten på ipoden. Gillar inte Spotify. De har inte mina älsklingsband, inte alla av dem iallafall. Men de har åtminstone lagt till en del The Lucksmiths.

Alltid när jag tränar är jag så medveten om Good Fatty-begreppet. Som att jag inte “får” vara tjock om jag inte är nyttig och tränar. Thina på Beyond Sizes har skrivit om det här förut. Att det är okej att vara tjock om man skäms, tar hand om sig, som någon slags “men jag gör iallafall”-grej. Och jag hatar att jag tänker så mycket på det. Att det alltid finns i bakhuvudet.

So what om jag äter two whole cake till frukost och blir andfådd och att gå i trappor. Gör det mig till mindre människa? Till den sortens tjockis man “får” se ner på?

Nej. Det gör det inte. Jag får göra precis vad jag vill med min kropp, det är ingens business utom min. Ändå är det så svårt att hålla fast vid. Alltså, inte så att jag förvägrar mig god mat eller så, men ibland kommer det dåliga samvetet och knackar på.

Inte okej.

Jag mår bra av att träna. Av att äta relativt nyttigt. Men jag hatar att tankarna flyter på såhär, att jag blir påmind om det här. Varje jävla gång. Det är iochförsig inte bara tjockisskapet jag har i tankarna. Det är även balansgången mellan vad som är nyttigt och som får mig att må bra och ätstörningsträsket. Det är en smal lina att balansera på, och något jag är oerhört medveten om. Och bara det faktum att det måste vara så, att jag fortfarande minns de tankar jag hade för – wait for it! – FJORTON ÅR SEN är inte bara ledsamt utan nästan sjukt. Mina fysiska besvär är borta, evighetslänge sedan borta, men det psykiska? Not so much.

Eller jo. För det mesta är de det. Men ibland minns jag. Ibland dyker de upp. Och då sparkar jag dem ilsket ut ur dörren och springer lite fortare. För att jag vill. För att jag kan. Och för att jag tycker det är roligt.